Jag är inte en person som kan kolla på en film utan att göra en massa annat samtidigt. Inte längre. Jag hittar mig själv djupt försjunken i annat och filmen startar jag om kvällen efter. Och kvällen efter det.
Men när jag skriver då skriver jag.
Jag blir inte distraherad av annat, jag läser inte meddelanden om jag får aviseringar på skärmen.
Detta är min zen.
Detta är min zon.
Under de senaste 14 dagarna har jag genomgått en reboot av mitt centrala nervsystem.
Jag gick in i viloläge när jag drog ut min mongotand och fick bara äta flytande kost i fyra dagar. Det var en mardröm att gå ner i varv –
-och det var en mardöm att gå upp i varv när jag började äta mjukkonserv med bönblandningar.
Jag drömde nånting om min psykolog.
Jag drömde nånting om nått annat.
Jag har gått igenom mängder med känslor men det finns en känsla som väger tyngst.
Detta är mitt hem.
I mitt hem bor de tre viktigaste existenser jag har i mitt liv. Sixten. Lusen. Chanel.
Detta är vårt hem.
Vi är det enda som spelar mig någon roll. Jag är fortfarande inte tillräckligt stabil för att se en framtid utan dem. Det är fortfarande tydligt för mig att jag kommer ge upp om vi splittras.
Detta är ett hem.
Mitt hem.
Det är så det passerar utan att ha ett avslut, en bearbetning, en början som bara växer fram ur skuggorna och får en struktur allt eftersom skuggorna skingras och det enda som avslöjar att början har börjat är ett rosa färgstänk i varje ögonblick.
Det är med största sannolikhet så det kommer att fortsätta.