17.51 jag vet inte hur jag orkat ta mig fram till just denna dag och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare härifrån.
Jag saknar min trädgård i Stenhaga, de korta promenaderna runt tomten med katterna, morgonrundan ut till kaninerna och hönsen, kvällsnattningen, årstiderna, torkan och den obefogade oron över att den grävda vattenbrunnen ska sina, växthuset, mitt odlingsland jag knappt hann att inviga.
Jag saknar min trädgård där jag uthärdar mina mörkaste dagar och stunder för att livet är ljusare än någonsin. Ett ljus som sipprade in även i mina djupaste traumatiska händelser och tog mig tillbaka till verkligheten, till världen, till min trädgård i Stenhaga. En trädgård numera övervuxen, vildvuxen, oklippt för att huset
som jag bodde i tog musten ur mig och lämnade en torn kvar i sidan på mitt immunförsvar.
*