Jag kommer ihåg den här känslan nu.
Det är känslan som om den varar i en vecka kan jag ha förlorat 5kg i vikt.
Det är känslan som om den varar längre tid än en vecka så kan jag snart inte ta hand om mitt liv längre.
Det är känslan där allting annat än att ligga i sängen gör mig illamående av överansträngning.
Det är känslan som bara kan brytas med tryggheten av att vara inlåst och bara gå utanför i sällskap av personal.
Det är känslan av tomhet.
Känslan av att inte ha känsla för eller emot någonting. Känslan av att vara så uppfylld av någonting som inte existerar, som att vara fylld av bomull eller molnet som alla pratar om att gå på. Någonting som är ingenting men ändå tillräckligt för att göra bildspråk om.
När det inte finns en utväg.
När det inte finns en genväg.
När det inte finns en omväg.
Känslan som gör mig nonchalant gentemot elförbrukningen för att jag inte orkar stänga ytterdörren och att jag inte orkar böja mig fram och starta värmefilten och känslan av att frysa om tårna är i alla fall en känsla jag kan leva med.
Men det har inte gått en vecka och jag har lärt mig saker sen jag var här senast. Jag har ett tryggare hem än vad jag haft senaste tre åren.
Det är inte konstigt om jag kraschar nu. Det är inte konstigt om jag tappar taget tills jag fått vila. Jag vaknade utvilad idag. Jag måste komma ihåg att jag har kämpat för att vakna utvilad sedan jag hostade sönder bröstkorgen för tre år sedan.
Måste komma ihåg hela bilden, hur det började, hur det förvärrades, hur det inte löste sig förrens det löste sig. Måste komma ihåg att det löste sig. Måste avsluta ett kapitel och låta nästa kapitel vara hemligt tills det händer, vad nu framtiden tar med sig.
Detta kapitlet avslutas när jag vilat klart… om jag kommer ihåg hur man gjorde för att vila.