Jag vet inte hur jag ska överleva det jag måste gå igenom. Både det jag går igenom just exakt nu när jag skriver och det jag vet kommer att komma närmaste fyra åren.
Jag har en tidsbokning om fyra år när mitt bolån övergår från bundet till obundet. Det behöver inte betyda nånting.
Men för mig är det viktigt. Det ger mig en hållfast punkt i hela tjottablänget ”Stenhaga”.
Att ha, att inte ha och hur det kom sig att det blev som det blev om fyra år, ungefär.
Jag vet inte hur jag ska överleva det. Kommer det bli lika jobbigt som de tre åren som gått sedan jag tog mitt första bolån? Kommer jag förlora huset? Kommer jag förlora det som gör min husvagn till mitt trygga, friska boende?
Kommer jag förbättra eller försämras i relationen med andra människor?
Kommer jag behöva lämna mina katter till nya hem för att jag gick sönder till den punkten att jag inte har någon chans till tillfrisknande?
Kommer jag bli galen, på riktigt?
Kommer jag att tacka ja till ECT när frågan dyker upp?
Kommer jag överleva utan att behöva orsaka en ny spricka, fraktur, inombords, i mitt kognitiva, i mitt undermedvetna?
Jag måste få mig själv upp på fötter om så bara för detta dygnet.