23 juli 23.26

att acceptera vad som skett är en stor del i själva landningsfasen.

då är ju också frågan hur stor roll andras syn på saken är?

det jag funderar på är hur jag blir bemött, hur jag har blivit bemött, hur min omgivning ser på mig.

Säg:

Jag känner att jag kämpar för mitt liv, för min hälsa.

Min omgivning frågar om jag inte bara jag inbillar mig.

Då är ju frågan, hur accepterar jag min situation när omgivningen anser att den är inbillad? Genom att stå på mig? Genom att bevisa att jag har rätt?

Handlar det alltså om att få något bevisat mer än att faktiskt respektera att jag har en egen upplevelse?


Tankarna för mig tillbaka till när jag insåg att jag höll på att dras in i en reaktiv psykos. När jag visste att det var inbillning. När jag visste att det var inbillning så fick jag också stöd och hjälp med att lösa situationen.

I mitt huvud låter det ju som att jag ska ljuga och säga att jag inbillar mig för då kommer jag få hjälp. Men det var en annan situation. Det var inbillat, en synvilla. Men min villa då? Ett ej inbillat problem om min villa och jag inbillar mig kanske bara att folk skakar på huvudet åt allting.

äh. dra åt helvete. klicka publicera utan att nyansera.

Lämna ett svar