Med allt i backspegeln.

Om det hade uppdagats idag? Ptja. Då hade jag kontaktat mäklare och sålt huset. Jag hade sagt att husgrunden behöver renoveras och jag hade rekommenderat att bygga till ett badrum på undervåningen. Jag hade begärt hälften av taxeringsvärdet.

Och jag hade flyttat.

Jag hade gjort färdigt Pärmen om Stenhaga, lämnat den på hallgolvet och jag hade inte tagit med mer minnen än nödvändigt härifrån.

För att

Första maj, för mer än 14 dagar sedan drogs jag in i en diffus flashback. En av de där då enbart känslan ockuperar mig, inga minnesbilder, inget påtagligt. Det tog mig 5 dagar att fatta vad som pågick och sedan dess har jag försökt att kravla mig tillbaka till nuet. Lokalisera känslan, lokalisera händelsen och skilja den förskräckliga erfarenheten från min dag, vardag, var dag sedan dess.

Min senaste psykolog lärde mig massor av saker innan vi avslutade kontakten och avrundade journalen med rådet att jag ska testas mot Komplex PTSD om det upptas som diagnos framöver. Det blir ett komplext trauma av känslomässigt våld. Sådant lämnar en skörhet, en sårbarhet. Speciellt om det även är i anslutning till ett såattsäga autistiskt superspecialintresse. Det går inte promenera bort. Det går inte medicinera mig mindre sårbar, mindre skör, mindre utsatt.

Vi gjorde otroliga framsteg, jag och psykologen. Det tog mig 5 år att nå punkten att uttala min kvinnliga förövares namn under våra samtal. Det tog mig 16 år att bli sedd som traumatiserad, om än bara känslomässigt. Och detta. Detta som händer nu. Det är äckligt likt hela jävla händelseförloppet. Tack gode gud att jag är 34 år och inte 12 år som när allting höll på som mest.

Och idag. I detta vardagliga. I detta förbaskade hus.

Här:

Jag sörjer dagarna som gått då jag varit för skadad för att renovera. Jag sörjer förändringen som gör att jag väljer ordet ”renovera” istället för ”myspyssla”. Jag sörjer all den tid som gått sedan jag köpte Fukthandboken till mig själv på julafton för att jag inte längre kan njuta av all dess nördighet. Jag blir förlamande ledsen av att behöva flytta runt den då jag ändå vill ha den hos mig men att den alltid är i vägen och den är för tung för att lyfta och samtidigt se till att jag inte börjar snyfta! Ni märker ju, bara tanken gör att jag faller in i rimmens klyfta

Det var inte renoveringen som förstörde mig. Jag kände mig… kände mig socialt ansatt och slutligen kapsejsade hela min kommunikationsFÖRMÅGA ner till att nödrimma fram så mycket jag bara VÅGA.

16 maj är årsdagen för då jag upptäckte leran. När jag började nörda ner mig. När jag började känna att

Vafan, jag fixar detta. Med tid och envishet kan jag åtgärda det som huset behöver.

Att det skulle falla sönder på grund av sociala omständigheter fanns inte i min värld. Det fanns inte i min värld att mitt nya specialintresse skulle väcka anstöt hos omgivningen och att mitt vardag skulle falla samman.

Det fanns inte i min värld att ett år senare, 16 maj, skulle jag återigen lyfta undergolvet i badrummet efter sex månader av revbensbrott, kattbett med infektion av köttätande bakterier och två stycken evakueringar pga ohälsosam boendemiljö (trots Airsteril 430). Det sög.

Min räddning var andningspausen när en polare hälsade på vid jul och när min gamla vän från datanördstiden dök upp (för att stanna, håll tummarna för det) strax innan min födelsedag. Ändå somnade jag hyperventilerande av oro över husets möjlighet att vara ett HEM på hans bröstkorg nu i natt 16-17 maj.

Det är klart att jag reflekterar över att be om en omgång krishantering med min förra psykolog. Jag har haft det i bakhuvudet sedan september. Men jag vet också att min kapacitet att lämna hemadressen är för låg. Att bara ta mig till affären är en kraftansträngning i sig. Det skulle inte stärka mig där jag är just nu. Mina månatliga samtal med sjuksystern och mitt boendestöd på måndagar kl 09 är tillräckligt. Just nu.

Det och flocken Fältsson. Det och mina nya bekantskaper. Det och känslan att överlevnadsinstinkterna lugnat sig och lämnat plats åt bearbetning. Lämnat plats åt den tunga sorgeprocessen inom mig.

Du kan läsa hela dikten ”72H” här

Lämna ett svar