Vi tog ett beslut häromdagen.

Okeeey, så. Vi har beslutat en grej.

(Nu ljuger jag så att skruven blir svart) I brist på tre stycken tidsmässiga spårskruv ersatte jag dem med de minst provocerande skruven i ”udda-lådan”.

Beslutet innebär att det romantiserade dörrhålet återgår till en strikt dörrkarm, istället för ett kosmetiskt mdf-valv i krämvitt, innehållande en dörr från en annan del av huset.

Mdf-valvet i den övre hallen får fara och flyga från och med nu. Synd bara att min favoritdörr är högre än befintlig dörrkarm.

Det här beslutet har fått mig att reflektera över två saker.

Min sociala förmåga

och

Byggnadsvård.

Min slutsats är simpel. Jag är kass på båda delarna. Jag kan bara vara allvarlig eller skämta om allvarliga saker. Jag är inte lättsmält. Jag är inte bloggen man läser för att känna en varm och fluffig känsla inombords. Jag köper inte dyra pärlsponter, dyra kilsågade golv, jag ser inte på livet som att man måste specialbeställa och betala extra för vissa former. Jag har mer tid än pengar. Om kilsågat golv var billigare än rakt golv hade jag köpt det eftersom jag har tid att lägga kilsågat golv.

I min renoveringsbudget hade jag ett löpande konto på cirka 4000kr/månad. Skriver ”hade” även om budgeten består och även om den fortfarande inte spruckit. Den har bara använts på oförutsedda saker såsom en månad på hotell istället för en ny motor till min planblandare.

Det tråkiga är att min backup-plan försvann. Den där mitt matkonto innebar att betäcka kaninhonorna samtidigt istället för varannan gång. Det hade gett mig mer mat utan att matkontot ökade (snarare minskade).

Min sociala förmåga är bara en promille av den kommunikationsförmåga jag skulle behöva för att förmedla mina tankar och funderingar. Jag tänker stort. Jag tänker i steg. Jag hade ett liv med grundtanken att inkludera allt i ett eget litet kretslopp. Det är därför Robert från Ödehusrörelsen, Landsbygdsdrömmar, tipsade journalisten på Aftonbladet om mig. För att jag tänker i kretslopp och jag var just då på väg att kretsloppa in ett ödehus som utbyggnad på mitt gamla hus. Ödehuset skulle få solceller istället för… men asbestsaneringen av taket tvingade mig att backa därifrån.

Vilket i efterhand blev en bra grej. Jag hade inte haft tid att timra ner och flytta en hel kåk samtidigt som luften gick kockobananers här hemma.

Men det håller på att lösa sig nu. Det är därför mdf-valvet får ge plats åt den gamla dörrkarmen och den gamla dörren. Funktion.

Utan att gå in på detaljer är det här de största problem varit. Detta jävla valv. Jag spyr på dess minne. Jag har aldrig lyckats göra en tillräckligt tät avskärmning på grund av valvet. Sure, jag hade kunnat göra en träram för en plastklädd regeldörr som katterna ändå skulle gå och riva sönder (de älskar ju övervåningen)… men jag vill inte slösa med min energi. Energi är tid är pengar, ni vet. Och fram tills nu när vi beslutat att stänga ner de tre rummen på andra sidan av valvet har jag inte lagt tiden på att komplicera ett bygge.

Så det är därför jag ”byggnadsvårdar” nu. Jag återställer dörrhålet för att skydda den plastklädda regeldörren på andra sidan dörrhålet. Det är en praktisk lösning. Det är en funktionalitet. Det är liksom därför detta huset sakta återgår till det skick som varit.

Det liksom…

bara blir byggnadsvård, baby.

Lämna ett svar