Mhm – ja, så att eh…

Jag har gått omkring med en skavande känsla

Av en knivsegg mot tonsillerna

Vad krävs det utav mig för att smärtan ska minska, bli uthärdlig, sluta att slunga in mig i dessa långa perioder trippandes på tå för att undvika totalt psykbryt? Vad krävs det av mig för att bli sedd? För att bli förstådd?

Med hur mycket ursinne måste jag tvinga fram den bild av mig själv som det jag är nu för att ses som den jag är? Vad krävs?

Jag började göra en tidslinje från Maj 2020 och fram till Maj 2021.

Jag slutade vid första minnet av oktober. Det stod:

OKTOBER

skänkte bort mina kaniner

I 7 dagar har jag befunnit mig i ett milt dissociativt läge. I 7 dagar har känslor stulit mig från min egna vardag. Bakåt, ett halvår tillbaka, ett år tillbaka, en sorg över flertals år tillbaka. Minnet av det Stenhaga jag byggt upp. Det Stenhaga jag försökt bygga upp för att klara livskriser.

Raserat.

Totalt.

Jag gjorde tidslinjen för att synas. Gjorde den för att känslan jag får av att tänka tanken att be om hjälp är att jag tog mig vatten över huvudet. Eller känslan av att varför jag inte gjorde si eller så. Känslan av… Känslan av.. av att jag borde ha lyssnat, borde ha förstått, borde sluta älta och gå vidare.

Det är outhärdligt för mig att leva här och nu. Att begära något sådant av mig vore som att trycka in kniven genom tonsillen in i gommen, det är

outhärdligt

smärtsamt.

Jag är här så mycket jag orkar. Aldrig en sekund mer.

Lämna ett svar