Inte för mig. Så

Mitt immunsystem jobbar på ett sätt som jag känner igen sen i höstas. It breaks my heart, så att säga.

Förra sommaren hade jag en diffus känsla av att jag hostar mer på morgonen efter att jag sovit i sovrummet uppe.

Förra hösten hade jag en diffus känsla av förkylning som varade till våren.

Hösten innan dess också.

Hösten innan dess var min första höst här i huset. Första året har jag inte koll på, alls.

Flyttade jag in i det här kaoset? Har det alltid varit såhär med ett immunförsvar som kickar igång i tid och otid?

It breaks my heart, så att säga.

Vävnaden under mina revben känns spänd. Oflexibel, ärrad, som att den glatta vävnaden förändrats till ett halvgrovt slippapper. En känsla som jag inte hade igår på morgonen.

Han lyssnar på mig när jag berättar att virket kommer från mullbänken och han använder därefter halvmasken i fler timmar än han behöver. Vi pratar om Fält, såklart. För jag har uppenbarligen slutat bry mig. Jag hade inte suttit här i köket sedan klockan 05 med andningssvårigheter om jag brydde mig mer.

Det tar så mycket energi:

Att skydda mig från luftburna partiklar som jag vet om men där så många senaste året viftat undan, som att jag är utan rättigheter att ha egen upplevelse, egen erfarenhet, egen kunskap. Som att jag är sjuk.

Inte avvikande, annorlunda utan som att jag är sjuk.

Eller som att jag var normal och neurotisk?

Vad spelar det för roll?

Jag känner en sträv vävnad under mina revben, över mina lungor, när jag andas.

Jag känner mitt aktiverade immunförsvar.

Jag känner.

Luften i bodelen är acceptabel. Det bör ni veta. Det är luften på övervåningen som bidragit till att jag mår såhär. Jag gick runt och luftspärrade i ett par timmar igår, steg för steg, rum för rum,

utan inandningskydd.

Det är såhär det står till med mitt hus, utifrån sett, från betraktarens öga:

Oproblematisk.

Det är uppenbart att det antas vara jag som är problemet.

Så uppenbart att jag inte orkar att hålla på med halvmasken, tvätta, använda, tvätta, slippa sandpappret inom mig.

Och han har halvmasken på i flera timmar än han behöver.

Om inte för mig så för honom.

Om inte för mig så för katterna.

Jag måste verkligen borde verkligen gå på känslan. Om känslan är ohälsosam arbetsmiljö så borde jag verkligen använda skyddsutrustning.

It breaks my heart, så att säga. Att skydda mig mot det som borde vara trygghet: timret och knutarna.

Lämna ett svar