DEL 5 (här är jag nu)

Förlåt

Det är inte meningen att luras

Jag vet att jag ser hel ut

Men jag är inte hel

På insidan av min ärrvävnad förblöder fortfarande såren.

En del ur ”Mod, att dö och uppstå ur sin egna aska” skriven 2016 av mig Kajsa Nilsson

Jag är inte direkt pepp, inte direkt glad i själen, inte det minsta lätt i hjärtat och därför ser jag till att fylla min vardag med värdefulla saker, glädjande och roliga stunder och vad som helst bara det gynnar min hälsa.

Jag har tidigare gått in i väggen på grund av mitt sätt att balansera vardagen. Om bara en enda liten sekund av glädje infunnit sig när jag går och lägger mig då är jag nöjd med dagen.

Men det tar mig två dagar att återhämta mig från en timmes oro. Den glada sekunden är bara skiljeväggen mellan att ge upp eller fortsätta envisas framåt.


I min bloggserie fördjupade jag mig i varför mitt liv, min vardag, ser ut som den gör. Det är dock med tunga fingrar jag skriver dessa ord. Må ”Stenhaga Permakultur” vila i frid, liksom. För det är exakt vad som möter mig denna fågelkvittrande aprilmorgon.

Jag har städat verandan sedan klockan 05. Ingen tupp som galer. Ingen kanin som skuttar runt. Ingen anledning till att vara vaken. Jag förbereder för katterna medan solen sakta visar sig över trädtopparna.


Människan som troligen räddade mitt liv ligger och sover. Människan som försvann helt 2010 och dök upp igen strax innan min födelsedag nu 2021, min människa. Han har alltid varit min människa. Han fattar. Han fattar hur jag dras mellan olika tidsperioder, mellan minnen, mellan klarhet och hjärndimma. Han fattar.

Och jag har berättat att det gångna året kunde varit mitt sista levnadsår.

Och vi vet båda två vilken kraft det har tagit oss att komma hit.

Och vi vet att det enda vi kan göra nu är att bygga upp en vettig vardag med plats och tid för att vila och återhämta oss. För vi vet, båda två, att vi dras med dessa slitna kroppar och dess förkortade livslängd. Att vila är det viktigaste, att göra schysta saker som ger glädje och sedan verkligen, verkligen fokusera på att återhämta efteråt. Det är det enda sättet.


Jag har börjat att plocka ner sommarhägnet. Det kommer inte vara djur där ändå. Jag behövde staketet, putsnätet, till att kattsäkra verandan.

Mina fyra helt fantastiska katter och min människa är vad som finns här nu. Ingen frön har satts i år, allt jag har nu är min skogsträdgård och dess fleråriga växter.

Som jag förutsåg det i tidigare nämnd bloggserie. Jag behöver ätbara perenner för mitt liv är för skört för enbart ettåriga odlingar.


Jag avrundar här, tvingar in ett stopp, en paus, en tågperong. Det är så många mörka inlägg här på bloggen och än mer i min telefon och moln. Men nu med min människa här, med mina katter här, känns det ändå lite meningsfullt att lägga energi på detta huset. Allt utanför timmerstommarna får han ta hand om. Jag orkar inte mer än att bara titta och visa honom liksom hur och varför och vad som planterats och projekterats.

Lämna ett svar