ett uthus flera skithus

Idag

för ett år sedan var jag rätt nöjd med vad jag hade här hemma.

Kommande dagarna

för ett år sedan är de sista dagarna innan allt börjar falla som ett korthus.

Uthuset hade inte börjat mögla.

Mitt ex och dåvarande sambo bodde kvar för att jag hoppades att han skulle lyssna.

Jag hade inte börjat att hamna efter med husets göromål.

Om fyra månader är det full storm.

Om sex månader förlorar jag det sista av min upplevda trygghet och säkerhet.

Om åtta månader bryter jag revbenen.

Om tio månader förlorar jag kampen om huset.

Om elva månader, inklusive 3 veckor med katterna på hotell, dyker min bästa-vän-genom-tiderna upp.

Och nu.

Efter tolv månader.

Avskyr jag mitt hem.

Avskyr året som gått.

Avskyr erfarenheten.


Jag renoverar nu.

Jag myspysslar inte.

Jag terapirenoverar inte.

Jag renoverar

fylld av avsky, sorg och smärta.

Jag renoverar för att jag respekterar det här huset. För att… var ska jag annars bo? Var ska jag annars ha mina katter?


En av de viktigaste kontakterna jag hade i slutet av 2020, Isak, har sett två av sina hus falla i bitar på under en veckas tid och slutligen, bokstavligen, gå upp i rök.

Jag vet att han är kapabel att bygga upp nya timmerhus, det är ju hans jobb. Men det spelar liksom ingen roll.

Inom mig ligger det där empatiska hjärtat och skriker, be någon ta hand om katterna, åk och hjälp till. Åk. Bara åk. Va personen som jag själv saknade när mitt liv, mitt uthus och slutligen boningshuset blev som rubriken antyder: flera skithus.

Det är runt 100 mil härifrån. Vad fan är det i resväg sett ur perspektivet: ”hur många mil kör jag på ett helt år?”

Jag avskyr liv som går i spillror. Människor som måste kämpa. Jag tycker det är sorgligt. Förra året, mitt år, Isaks byggnader och det han har framför sig.

Fan va jag hatar liv som går sönder.

Lämna ett svar