Det finns mer än just det här.

Du. Alltså. Det är så lustigt, den här känslan. Den är så genomgående, den känns total. Som att det inte finns något annat i hela mitt liv än den här känslan,

hjälplös.

Samtidigt är jag verkligen i skick att återuppta renoveringen av huset. Vilket du sett på Instagram. Jag är frisk i kroppen igen. Friskare i kroppen än när vi började

(jag vill bara gråta nu)

prata i telefon. När jag petade stock med kniv. När jag kom på att använda mitt gamerheadset för samtal för att sätta mig på ljudlöst när jag hostade.

Men minnena börjar bli suddiga. Jag minns att jag petade stock när vi pratade första gången. Jag minns att du hade 5000 invånare i din city skyline när jag skrev om:


Du gav mig rådet att skriva en lista med vad som är viktigast för mig, med överlevnad överst.

Jag kommer ihåg när du sa att du hade valt mögelsanerare före ett playstation.

Jag har ett vagt minne av att du uttryckte att du absolut hade följt med på lerkurs.

Att jag tömde ut spånet i mellanbjälklaget och försökte komma på så många frågor som möjligt för att hålla dig vaken –

Och mig mindre ensam.

Jag kan inte tillåta mig att berätta mer.

Det är här jag är nu. Och det skrämmer mig. Att det känns som att det är nu det värsta börjar. Det farligaste. Landningen. Att landa har aldrig varit min grej.


Det är så bra att jag gjorde den här kategorin. Egentligen för att du skulle slippa alla långa sms från mig mitt i natten. Men också för att jag behöver skriva som att någon vill läsa. Behöver skriva som att någon bryr sig. För det är liksom det. Det är vad du är. Det lyckades du knöla in jävligt kvickt.

Och jag tycker det är häftigt.

Det måste nämligen tyda på att det finns människor i den här världen som är fenomenala. Oavsett om jag känner dem eller inte. Om jag har kontakt med dem eller inte.


Det kanske kan låta naivt, litet, men för mig betyder det hur mycket som helst. Speciellt nu.

Det är inte det med snälla, trevliga, bra vänner. Det jag menar med fenomenal är bemötandet, framtoningen, ljud, röst, ord, reaktion, som gör att jag vågar sluta vara en ”person med många lager” för det naturligaste är att bara vara ”en person”.

En person.

En landning.

En känsla som jag vill ha, utvecklas med/ur. En känsla som inkluderas i Att Må Bra.

Inget mer ”det är inte därför du mår dåligt” som förvrängt min upplevelse av känslorna man mår dåligt av i 20 år.

Frågan är bara, hur går jag vidare nu?

Samma som alltid. Skapa en vardag jag trivs med. Ju tryggare den blir desto mer kan jag läka.

  1. Återhämtning
  2. Frisk
    • Trygg
      • Läka
      • Utvecklas

Skrivet 14 december 2020.

Lämna ett svar