Jag är inte bara ord.

Jag är fan inte ”er kämpe”. Jag vill inte att ni sätter mig på den där förbannade

Kajsa är så stark-pedistalen

Riv ner den,

pul-ver-i-sera den,

och förri hel-vete:

SE MIG.

Ja, ja, jag kämpar. Absolut att jag kämpar.

Jag kämpar för att jag är skraj. För att jag vantrivs. Jag har kämpat åtskilliga nätter nu i höst med att inte ta livet av mig för att:

För att jag tycker ju verkligen om lera.


Jag har kämpat mig igenom mardrömslika nätter för att det kanske finns något att få vara lugn i, lugn med.

Sannolikt nej men jag lever uppenbarligen ändå

(typ likförbannat ändå)

Jag kämpar inte för att vara någons familjemedlem. Jag kämpar inte för att föra någons talan. För att inspirera någon.

Jag skriver om det jag kämpar med bara för att

bara för att

bara för att

För att: Jag pallar inte bära den här hemska bördan själv. Att leva (är) fucking jävla total misär och jag vill fan-ihel-vete inte leva här om allt mitt liv går ut på är att kämpa. 

Men jag censurerar bort det mesta och det som blir kvar är

”En text som peppar och inspirerar andra”.

Mitt kämpande kommer att ta slut. (Ert med) Jag kommer uppnå VILA. Och jag bestämmer själv om jag vill ”sluta kämpa i förtid”. Det är mitt val. Enbart mitt val.

På samma sätt som det är ert val att hurra den kämpande, envisa, idioten som jag är.

Eller se under alltihopa, ställa er frågan och respektfullt höra av er om ni kan göra något för att hjälpa mig att få lite vila.


Jag har avböjt att svara på frågan om hur min dag har varit för att

Jag hade behovet att uttrycka att jag bara ville få va svag, skör, tjejig och ha en jävla kram av någon som verkligen fattar. Att det är större, viktigare, än att berätta om ytterligare en dag med ”ditt och datten som jag typ inte borde gjort men gjorde ändå”.

Jag vill inte vara pansarvagnen.

Jag vill vara personen som bara står där framför den utan minsta tillstymmelse till våld, strid, kamp.

Sluta kalla mig för kämpe. Ni kommer göra mig hänsynslös.

Jag är så jävla less på den här mentaliteten att man ska kämpa, kämpa, kämpa sig genom livet.

Jag går ju sönder!

Jag har fått en medicin till. Jag är på mitt sista nödprotokoll. Jag och min läkare symptomlindrar mina besvär som att jag vore under palliativ vård. Att kämpa är ett av kriterierna för min diagnos, att kämpa är min kroniska sjukdom.


Varför peppar och hurrar ni mitt kämpande?

Skulle ni hejja och hurra på cancerceller?

Jag bara sväljer upprördheten.

Jag bara sväljer medicinerna.

Jag bara

försöker hitta de där magiska stunderna

som att kunna dricka morgonkaffet med Baronen som ryggstöd

som att alla måste gå en omväg runt honom, mitt lerfyllda hjärta, för att nå fram till min ytterdörr.

De där magiska stunderna. 

2 kommentarer

Lägg till din

Jag önskar att det vore sommar, då kunde vi glädjas åt att päronträden blommar, kiwin skjuter skott för att mötas halvvägs, ligga i gräset, jaga ogräs och röja i din byggmaterialhög. Men vi får nöja oss med att prata i trädgården och dricka glögg. Det är inte illa det heller. Det var fint att få se dig pilla med björnbärsskottet, få jord under naglarna. Livet är inte en kamp. Det är din väg.

Tror vi jämnade ut våra behov. Eh, koden? Ska jag göra en skattkarta istället?

Lämna ett svar