Det är lite som en sammanslagning

När något väckt ett speciellt intresse hos mig blir det lite som en sammanslagning på cellnivå. När det funkar mår jag bra, när det inte funkar blir jag sjuk, nedsatt, när det slits ifrån mig dör jag inombords. Det hände sommarn innan årskurs 7.

Det togs aldrig på allvar eftersom sammanslagningen skedde med ett djur. Jag va mest gullig som trodde att det va därför jag mådde dåligt. Att det va därför jag inte ville leva.

Det tog 15år innan jag fick fortsätta berätta min historia. Om vad som också krävdes av mig för att sammanslagningen skulle fortsätta. Djuret var inte mitt, det fanns regler, det fanns outtalade regler, jag var i princip konstant kontrollerad samtidigt som den kvinnan typ sagt att hon skulle vara en bättre mamma än min egna mamma. Bortsett från när jag gjorde fel.

Jag förstod förra veckan att hela skiten är igångtriggad då meningen ”jag har kallats gullig när jag kämpat för mitt liv förut”.

[Censurerat]Jag har haft en superduperdag. [Censurerat]Och det suger. Mitt jävla trauma som aldrig slutar rivas upp suger. Men för varje gång blir jag bättre och bättre på att hantera det.

Lämna ett svar