En helt tossig period.

Det är en helt tossig period just nu. Det finns stunder som ger mig så innutahelsike med glädje och lycka men också stunder som sköljer över mig långt ifrån den milda graden av att falla ihop på golvet och gråta.

Och jag är liksom inte
VAR
Liksom inte den gråtiga typen.

När jag har gråtit förr har jag bokstavligen gråtit blod eftersom jag i samma veva sprängt sönder blodkärl i ögonen.

Men ibland, då och då, ja. Nu på sistone, gråter jag nog lite varannan dag. Mestadels för att det är så tungdraget. Alltihopa. Livet. Som varit. Som är. Som jag har framför mig. Tungdraget in i sista sekund.

Men det är där i sista sekund som något dyker upp och gör mig helt jävla överlycklig.

Vissa dagar består av att hitta det vettigaste ”att få gjort”, dansa runt, mysa med katterna, gråta på golvet, få kattsällskap på golvet, ställa mig upp och ny procedur av att hitta vad som är vettigast att göra efter att ha varit golvad, bli superglad, bli nöjd, bli ensam för att inte veta vem jag ska dela det med, bli ledsen, klappa katt, ge fan i något, acceptera, gå till sängs med Huslusen.

Det är en tossig period nu.

Det enda som skiljer mig från galenskap är att jag försöker hänga med i mina egna svängar.

Låt mig gråta. Låt mig va arg. Låt mig pendla upp och ner. Låt mig ha hela registret. Det krävs om jag ska ta mig framåt. Inte ensam. Inte tom. Inte uppgiven, nedtryckt, tungsint, hopplös.

Det är en tossig period och jag har beslutat att ta mig igenom den. Om jag så ska dö på kuppen. Försöka är helt enkelt inte tillräckligt.

Lämna ett svar