Känslor & tankar – 2018

Jag hade ett samtal med min psykolog igår och vi började prata om kris och krisreaktioner.

Det är vad jag förstår normalt att genomgå en kris vid en separation. Men själva separationen är inte vad jag anser är det värsta med den här sommaren. Den stora krisen den här sommaren är att jag blev ensamstående med ett trasigt Stenhaga där till och med min trogna katt Lillen lämnade mig. Att med näbbar och klor slåss för att lösa alla problem som dök upp med vattenskador, jordfel och avlopp samtidigt som grejer behövde byggas för att mina egna delmål mot självhushållande inte skulle stanna upp.  Delmålen blev ett bevis för ljusare framtid.

Jag har hela sommaren varit medveten om min höga kris- och stressnivå. Jag har känt det i min kropp och jag har märkt hur det har påverkat min sociala förmåga. Jag har flaggat inombords varje gång känslan av hjälplöshet dykt upp. Jag är också fullt medveten om att jag inte upplever att krisen är över. Jag är på stand-by, avvaktande. Jag är inte framme vid känslan av att ha överlevt ytterligare en kris.

Men det har blivit lättare att andas och jag har mindre ont i kroppen. Jag behöver inte äta muskelavslappnande för smärtan längre. Jag behöver inga sömntabletter längre. Känslan att vilja äta frukost har börjat komma tillbaka. Det är på väg åt rätt håll. Jag har mer normal energi och inte den här adrenalinfyllda ”nu jävlar-energin”. Jag drivs inte av adrenalinet på samma sätt utan drivet börjar handla om en önskan, inspiration och motivation att göra.

Idag är det onsdag. Det är min mitt-i-veckan-helgdag. En dag för att försöka känna efter hur det känns att bo här själv utan mitt ex och utan Lillen. Det krävs mycket självkontroll att stoppa upp stressen för att komma åt känslorna. Men jag vet att om jag inte ens försöker ökar risken att känslan av hjälplöshet tar över och lägger ytterligare en klump av kris i min redan lokaliserade PTSD-problematik. Jag vet av min egna erfarenhet att min nedsatta hjärnfunktion, stressrelaterade skador på amygdala och hippocampus kommer skapa nya triggers a la PTSD om jag inte gör det här arbetet. Jag kan inte leva ett liv där köket i mitt egna hus ger mig flashbacks av sorg över Lillen eller obearbetade känslor gentemot mitt ex. Det räcker med att jag lever med Asperger.

Jag träffar min psykolog varannan vecka. Det är lång tid mellan de bokade tiderna. Jag vet att vårt mål är att jag ska kunna leva med mina känslor. Jag vet att min uppgift mellan samtalen är att känna efter och acceptera det jag känner. Jag vet att om jag inte vågar känna efter har vi inga känslor att jobba med på samtalen.

Av den anledningen tänker jag sätta mig framför mitt staffli, lyssna på musik och försöka acceptera existensen av mina känslor. Jag tänker också vila så mycket som möjligt för att orka med ridlektionen ikväll. Det finns ingenting akut att göra idag. Ingenting att stressa över. Ingenting att vara orolig över (även om jag är sjukt orolig ändå).

1 kommentar

Lägg till din

Du kommer klara allt Kajsa du är stark kvinna kom ihåg det kämpa på med allt så härliga bilder härlig sida du har skapat och torpet ser så otroligt mysigt ut mvh från Stefan Ädelfors folk högskola hoppas du kommer ihåg mig

Lämna ett svar